Vana tankar om föräldraskap och respektfullhet

Mina vana tankar handlar numera om föräldraskapet till ett känsligt barn. Ett högkänsligt barn, som har blivit felaktigt bemött av skolan många gånger. Men det handlar också om föräldraskapet till ett barn med resurser. Ett barn som har lätt för att lära och lätt för att knyta sociala kontakter till både vuxna och barn.

Ja, de vana tankarna varierar ju eftersom dagarna fortskrider och perioder förändras. De vana tankarna kan vara väldigt oroliga tankar och de kan vara fyllda med stor frustration.

Sedan jag skrev för flera, flera år sedan har saker i mitt liv förändrats dramatiskt. Dock är det något som är bestående och som alltid kommer vara bestående. Att mitt föräldraskap tar störst plats i mitt liv. Men det innebär ju inte att jag inte tar hand om mig själv. Det har varit lätt att glömma bort att göra det, men jag måste det. Faktiskt för mitt barn. För då tvingas han klara sig lite mer på egen hand och växa. Och det är en viktig del i ett föräldraskap. Att låta barnet växa. Så jag har tagit upp körsången igen.

Men då måste man också veta, vad har jag för barn? Jag tänker att det största misstaget många gör är att lyssna på vad alla andra tycker. Vem känner ditt barn? Du eller jag? Du känner ditt barn bäst, och du vet, bara du vågar lyssna till ditt inre. Du får alltid argument emot dig. Men glöm aldrig följande...

Barn är människor. Människor är unika. Alla människor har särskilda behov. Gör ditt bästa för att stötta ditt barn för att ha nytta av de alldeles särskilda resurser som ditt barn besitter. Låt aldrig den svenska skolan sänka ditt barns lärlust. 

Det jag sett som både lärare och förälder har visat att svenska skolan fungerar just så numera. Barnen ska mosas in i samma mall. Något pedagogiskt mod är det inte tal om. Trots att läroplanen säger det motsatta. Vi lärare som vill göra skillnad för varje barn. Det är vi som inte orkar. Det är vi som byter banor. Provar annat. Där man får vara mera pedagog än i skolan. I äldreomsorgen till exempel. Det är verkligen ett lysande exempel.

Dock finns drömmen om att finna det speciella, alldeles unika och för mig perfekta lärarjobbet ändå. Ett jobb där lågaffektivt bemötande alltid är valet. Där jag inte behöver försvara det bemötandet. Där jag får möjlighet att utföra mitt uppdrag, genom att behandla mina elever så som jag själv hade velat bli behandlad. Att få vara respektfull, utan ifrågasättande. Respekten för allas unika förmågor, och respekten för allas vilja, både för att uppföra sig och för att lära sig. Respekten för att alla gör sitt bästa om de får rätt bemötande och rätt förutsättningar genom det förhållningssätt skolan har till barns och elevers kunskapsinhämtning.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vad har hänt sen sist...

Det är många som frågat efter nya blogginlägg och det gläder mig att så många gillar att läsa det jag skriver. Det tackar jag för! Orsaken till att jag inte skrivit är ju förstås att livet varit fyllt av annat nu en tid. Det börjar lugna ner sig lite nu och jag försöker hitta någon form av vardagsrytm att klamra mig fast vid. Dock har det varit en jobbig månad. Jag trodde aldrig att det skulle vara så känslomässigt krävande att skola in sin lille son på dagis. För sonen har det inte varit några större problem, visst lite ledsen när jag ska lämna honom men det har gått över ganska fort och sen har han haft riktigt roligt vad jag förstår. Jag har fullt förtroende för sonens fröken. En härlig dam med lite skinn på näsan och hela hennes uttryck berättar hur rak och tydlig hon kommer att vara med allt som kan tänkas uppstå under dagisvistelse. Nej, problemen är det jag som har, ingen annan. Jag blir mår dåligt av att vara tvungen att passa tider helt enkelt. Det är en svårighet som hänger k...
Läs mer

Säg JA!

Nej, nej, nej, nej, nej! Hur blir vardagen när den bara består av nej? Enkelt. Fylld av protester och frustration för vår lille älskling. Bara 17 månader och livet består bara av nej. Jag vill inte att han ska behöva ha det så. Han kommer att möta tillräckligt många nej genom livet ändå. Som pedagog har jag aldrig problem med att få eleverna att göra som de ska och bör. Med nästan inga nej. Samma med sonen. Genom att undvika nej och istället visa vad som är ja, blir det inga protester och ingen frustration. Jag har jobbat med långa, muskulösa, obstinata tonårskillar. Oj, vad de testade mig. Men utan att säga nej vann jag respekt även av dem. Jag har jobbat med svagbegåvade och funktionshindrade ungdomar. Oj, vad de testade mig. Mer än de obstinata tonårskillarna. Mycket mera. Det tog längre tid, men jag vann respekt även av dem. Utan att säga nej. Jag har jobbat med ungdomar som flytt hit från krigshärjade länder. Ungdomar fyllda av sorg och trauma. Dessa ungdomar var vana vid hård sko...
Läs mer