Vad har hänt sen sist...

Det är många som frågat efter nya blogginlägg och det gläder mig att så många gillar att läsa det jag skriver. Det tackar jag för!

Orsaken till att jag inte skrivit är ju förstås att livet varit fyllt av annat nu en tid. Det börjar lugna ner sig lite nu och jag försöker hitta någon form av vardagsrytm att klamra mig fast vid. Dock har det varit en jobbig månad. Jag trodde aldrig att det skulle vara så känslomässigt krävande att skola in sin lille son på dagis. För sonen har det inte varit några större problem, visst lite ledsen när jag ska lämna honom men det har gått över ganska fort och sen har han haft riktigt roligt vad jag förstår. Jag har fullt förtroende för sonens fröken. En härlig dam med lite skinn på näsan och hela hennes uttryck berättar hur rak och tydlig hon kommer att vara med allt som kan tänkas uppstå under dagisvistelse. Nej, problemen är det jag som har, ingen annan. Jag blir mår dåligt av att vara tvungen att passa tider helt enkelt. Det är en svårighet som hänger kvar sen min sjukdomsperiod med depressioner och ångest. Därför har denna inskolning till dagis varit nyttig, men mycket energikrävande av mig som mamma. Ändå har jag haft min egen mamma här i drygt tre veckors tid för att hjälpa mig på olika sätt. Det har varit underbart, men mitt problem uppstår när det handlar om att hålla tider eller överhuvudtaget bestämma och planera efter tider.

En annan sak som också tagit energi från mig är att jag varit tvungen att springa fram och tillbaka från Kvinnokliniken också, mitt i allt detta med dagisinskolning och nytt arbete på kvällstid. Jag skrev om blod för ett tag sedan. En vecka efter att blödningarna upphört var jag på kontroll och då visade det sig att det fanns en hinnsäck därinne kvar tillsammans med en gulkropp. Dessutom var jag gravid!!! Ja, det var ett märkligt sätt att få veta det på, och jag undrade hur det kunde gått till eftersom jag hade såna fruktansvärda blödningar en vecka tidigare. Nja, det kunde de inte riktigt förklara men de gissade att det varit en tvillingbörd inledningsvis och det ena embryot spontant aborterats men att det nu fanns kvar något som fortsatte att växa därinne. Jag fick en ny tid två veckor senare för att kontrollera hur det växt på den tiden. Jodå, det hade växt, eller rättare sagt den hade växt - hinnsäcken, men inget embryo kunde ses. Så jag fick komma tillbaks nästa dag på Ultragyn, alltså en extra topp klass ultraljudsapparat med en extra topp klass läkare som undersökte. Men denna toppenläkare såg inte heller något i denna hinnsäck. Tillbaka till Kvinnokliniken där en läkare förklarade att jag måste få abortpiller för att få ut detta som inte såg bra ut. Okej va bra, tänkte jag och kände att det var skönt att få ett besked, acceptera det och gå vidare med livet och planerna framöver.
- Jag tar dem imorgon kväll då, för då är det fredag och jag har hela helgen på mig att blöda ut.
- Ja, gör det, om jag inte ringer dig, sa läkaren. Hon skulle först kolla hormonvärdet på blodprov som jag fick lämna innan jag åkte vidare till jobbet.

Jag var tvärsäker på att hon inte skulle ringa, men likt förbannat ringde hon och jag var tvungen att vänta ytterligare en vecka, fara dit igen och lägga benen i vädret för att slutligen få veta att det till 100 % inte är något liv i magen. Så jag for hem och efter middagen tog jag dessa piller.

OBS! VARNING! Om du är känslig för blod o. likn. läs INTE det som står skrivet nedan!
Det började blöda nästan direkt och sen vid midnatt när jag skulle hoppa i säng satte det full fart. Jag var uppe en stund extra för att det skulle kunna blöda ut lite lättare men det var på lördagsmorgonen som allt skedde. Jag hade förstås blött ner hela sängen (om jag inte varit så korkad hade jag förstås täckt sängen med någon sorts plast) och bestämde mig för att ställa mig i duschen eftersom jag kunde söla ner hur mycket som helst där. Och sannerligen gjorde jag det. Hinnsäcken kom ut, med senor och konstiga grejer, jag tittade lite närmare på den och blodet flödade. Jag tänkte hela tiden att va bra att allt detta kommer ut nu, det är jättebra men fy fan vad dåligt jag mår nu. Så jag fick sitta på golvet i duschen med huvudet framåt för att inte tuppa av. Jag ropade på maken, för jag tänkte han kunde hjälpa mig upp eller så, men han hörde inte och det var inte konstigt för sonen höll låda som vanligt ute i köket. Jag lyckades låta bli att svimma trots att oddsen var låga, och kravlade mig upp till sist. Envis som jag var skulle jag ju absolut skölja ur mitt hårbalsam först också, så det blev en riktig pärs den där duschen. Jag sa till maken när jag kom ut, att nu får du gå ut med hunden för vi måste nog åka in för jag blöder alldeles för mycket nu. (De hade sagt till mig att jag bara skulle blöda som en kraftig mens, och var det värre skulle vi komma in på stört.) Han smet ut med hunden och jag satte mig ned och vilade. Under tiden lugnade blödningarna ner sig och jag började så smått må bättre. Vi åkte aldrig in, utan det som skulle ut hade kommit ut. Så resten av helgen gick till att återhämta sig från detta. Oj oj oj... men det måste ändå va rätt snabbt jobbat att sedan den 21 juni hunnit med tre missfall på raken. Jag har ju inte svårt att bli på smällen i vart fall och det är ju positivt.

Det är så härligt att man har sin lille son på ett och ett halvt år, för allt sånt här jobbigt elände blir så världsligt då. Det är inte hela världen på något sätt, för jag har redan den ljuvligaste lille ungen som rör sig på denna jord. Och så länge han är min lille pojke, då finns det inget som sänker mig, allt bara skänker mig... tacksamhet för att jag är min lille pojkes enda och bästa mamma!