Jag vet inte vad jag ska skriva...

...jag är förvirrad. Det har varit så mycket just nu. Hade i och för sig en lugn helg hemma vilket var nödvändigt. Det är viktigt att helgerna blir så privata som möjligt nu när maken och jag inte ses i veckorna. Jag måste också säga att det verkligen blir kvalitetstid då när vi äntligen ses. Man riktigt längtar efter varandra och vi har mycket roligare tillsammans. Jo, så helgen var bra... Vi myste jag, maken, sonen och hunden. Det jag är förvirrad över är något helt annat.

Det är riktigt svårt att hålla sig på en låg nivå av stress när det är så mycket som ska passa ihop på vardagarna. Går upp med sonen klockan 7, och sen ska han till dagis vid halvtio. Då åker jag hem och ska ut med hunden, sen äta lunch och sen plugga innan jag måste fara till jobbet vid halvfem-fem. Då måste jag ha fullständig lugn och ro där på eftermiddagen för att överhuvudtaget klara av att ta en bok i handen. Det är verkligen inte lätt när man tänker på lille sonen hela tiden. Hur går det? Är han ledsen? Är han glad? Är han trygg? Är han säker? Ja, självklart... men det är inbyggt i en mor att ifrågasätta alla andra utom sig själv när det gäller kompetensen att ta hand om sitt barn. Ingen annan vet lika bra som mamma. Ingen annan känner lika starkt som mamma. Ingen annan är lika kompetent som mamma. Jag vet, jag har ju själv en mamma.

Det är svårt att ge andra förtroendet, hur tacksam och glad man än är att hjälp finns. Det är svårt. Jättesvårt men hopplöst nödvändigt.

Kommentarer

  1. lones18 september 2009 kl. 00:01

    Hej Cecilia. Ja det låter som att vardagen har börjat på riktigt nu. Om det kan vara en tröst för dig, så är det ju så livet ser ut för alla (för de flesta i allafall. Det är så mycket som måste pyslas ihop och stressen finns där hela tiden. Planering, hinna med, lämna barn, osv osv. Men du klarar det ju trots allt och det är jätte strongt av dig. Ses snart kanske när jag är på Munsö 25 sep till 1 okt. Ha det bra. Kram Lone

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vad har hänt sen sist...

Det är många som frågat efter nya blogginlägg och det gläder mig att så många gillar att läsa det jag skriver. Det tackar jag för! Orsaken till att jag inte skrivit är ju förstås att livet varit fyllt av annat nu en tid. Det börjar lugna ner sig lite nu och jag försöker hitta någon form av vardagsrytm att klamra mig fast vid. Dock har det varit en jobbig månad. Jag trodde aldrig att det skulle vara så känslomässigt krävande att skola in sin lille son på dagis. För sonen har det inte varit några större problem, visst lite ledsen när jag ska lämna honom men det har gått över ganska fort och sen har han haft riktigt roligt vad jag förstår. Jag har fullt förtroende för sonens fröken. En härlig dam med lite skinn på näsan och hela hennes uttryck berättar hur rak och tydlig hon kommer att vara med allt som kan tänkas uppstå under dagisvistelse. Nej, problemen är det jag som har, ingen annan. Jag blir mår dåligt av att vara tvungen att passa tider helt enkelt. Det är en svårighet som hänger k...
Läs mer

Vana tankar om föräldraskap och respektfullhet

Mina vana tankar handlar numera om föräldraskapet till ett känsligt barn. Ett högkänsligt barn, som har blivit felaktigt bemött av skolan många gånger. Men det handlar också om föräldraskapet till ett barn med resurser. Ett barn som har lätt för att lära och lätt för att knyta sociala kontakter till både vuxna och barn. Ja, de vana tankarna varierar ju eftersom dagarna fortskrider och perioder förändras. De vana tankarna kan vara väldigt oroliga tankar och de kan vara fyllda med stor frustration. Sedan jag skrev för flera, flera år sedan har saker i mitt liv förändrats dramatiskt. Dock är det något som är bestående och som alltid kommer vara bestående. Att mitt föräldraskap tar störst plats i mitt liv. Men det innebär ju inte att jag inte tar hand om mig själv. Det har varit lätt att glömma bort att göra det, men jag måste det. Faktiskt för mitt barn. För då tvingas han klara sig lite mer på egen hand och växa. Och det är en viktig del i ett föräldraskap. Att låta barnet växa. ...
Läs mer

Säg JA!

Nej, nej, nej, nej, nej! Hur blir vardagen när den bara består av nej? Enkelt. Fylld av protester och frustration för vår lille älskling. Bara 17 månader och livet består bara av nej. Jag vill inte att han ska behöva ha det så. Han kommer att möta tillräckligt många nej genom livet ändå. Som pedagog har jag aldrig problem med att få eleverna att göra som de ska och bör. Med nästan inga nej. Samma med sonen. Genom att undvika nej och istället visa vad som är ja, blir det inga protester och ingen frustration. Jag har jobbat med långa, muskulösa, obstinata tonårskillar. Oj, vad de testade mig. Men utan att säga nej vann jag respekt även av dem. Jag har jobbat med svagbegåvade och funktionshindrade ungdomar. Oj, vad de testade mig. Mer än de obstinata tonårskillarna. Mycket mera. Det tog längre tid, men jag vann respekt även av dem. Utan att säga nej. Jag har jobbat med ungdomar som flytt hit från krigshärjade länder. Ungdomar fyllda av sorg och trauma. Dessa ungdomar var vana vid hård sko...
Läs mer