VANA TANKAR

Idag var det en härligt busig unge jag tog med mig till dagis. Han traskade på, brydde sig inte särskilt om mig utan ville leka i sanden. Visst, han vände sig mot mig och snyftade lite demonstrativt men han satte ändå igång med leken med detsamma. Det kändes härligt! Dessutom var han så himla busig innan vi åkte iväg. Bara sprang runt och retades med mig. Stängde in mig på toaletten, kröp under köksbordet för att äta upp vaxkritorna ifred mm. mm. Så det blir bra att han får rasta av sig på dagis. Igår kväll jobbade jag. Tyckte jag hade världens bästa lektion i bagaget men det kändes inte så bra precis. Fast ibland undrar jag om det känns konstigt bara för att alla koncentrerar sig. Det blir ju inte mycket respons till mig då, och det känns ju aldrig bra. Fast ibland kanske det måste vara så. Ja, jag vet inte.... De skrattade åt mig lite grann iaf... när jag skulle demonstrera tj-ljud och sj-ljud. Det var roligt tyckte de. Idag har jag bestämt mig för att improvisera mera. Det gjorde ja...

...jag är förvirrad. Det har varit så mycket just nu. Hade i och för sig en lugn helg hemma vilket var nödvändigt. Det är viktigt att helgerna blir så privata som möjligt nu när maken och jag inte ses i veckorna. Jag måste också säga att det verkligen blir kvalitetstid då när vi äntligen ses. Man riktigt längtar efter varandra och vi har mycket roligare tillsammans. Jo, så helgen var bra... Vi myste jag, maken, sonen och hunden. Det jag är förvirrad över är något helt annat. Det är riktigt svårt att hålla sig på en låg nivå av stress när det är så mycket som ska passa ihop på vardagarna. Går upp med sonen klockan 7, och sen ska han till dagis vid halvtio. Då åker jag hem och ska ut med hunden, sen äta lunch och sen plugga innan jag måste fara till jobbet vid halvfem-fem. Då måste jag ha fullständig lugn och ro där på eftermiddagen för att överhuvudtaget klara av att ta en bok i handen. Det är verkligen inte lätt när man tänker på lille sonen hela tiden. Hur går det? Är han ledsen? Är ...

Det är många som frågat efter nya blogginlägg och det gläder mig att så många gillar att läsa det jag skriver. Det tackar jag för! Orsaken till att jag inte skrivit är ju förstås att livet varit fyllt av annat nu en tid. Det börjar lugna ner sig lite nu och jag försöker hitta någon form av vardagsrytm att klamra mig fast vid. Dock har det varit en jobbig månad. Jag trodde aldrig att det skulle vara så känslomässigt krävande att skola in sin lille son på dagis. För sonen har det inte varit några större problem, visst lite ledsen när jag ska lämna honom men det har gått över ganska fort och sen har han haft riktigt roligt vad jag förstår. Jag har fullt förtroende för sonens fröken. En härlig dam med lite skinn på näsan och hela hennes uttryck berättar hur rak och tydlig hon kommer att vara med allt som kan tänkas uppstå under dagisvistelse. Nej, problemen är det jag som har, ingen annan. Jag blir mår dåligt av att vara tvungen att passa tider helt enkelt. Det är en svårighet som hänger k...