Blodigt

Ja jisses!

Vad konstigt allt blev idag. Jag hade planerat allt. Gick upp med sonen och vi åt frukost. Vi busade, sonen älskar att bli jagad och sen kittlad. Det är ju så roligt när mamma killas! Vi gick en långpromenad och han somnade så djupt och gott i vagnen. Han sov länge i vagnen, jag hann både laga lunchen och äta den innan han vaknade.

Som sagt, jag hade planerat allt för en bra dag med sonen och en bra kväll på jobbet. Svärmor och svärfar kom vid lunchtid ungefär och skulle passa sonen. Jag fixade det jag behövde och de hann leka lite. Sonen var lite mammig just idag, så vi gosade lite extra även om roligaste Farmor och Farfar hade kommit. Han förstod förstås att jag skulle åka och jobba idag också.

Whooops! En propp lossnade i underlivet kändes det som. Jag gick på toa, och ut forsade blod. Eller ja, forsade och forsade... man upplever det så. Blod är så dramatiskt på något sätt. Blod är ju ändå blod. Men jag ska inte säga droppade, för det rann faktiskt. Jaha... en gång till. Precis som missfallet, men jag har ju inte ens hunnit bli gravid igen! Så svärfar skjutsade mig till gynakuten och jag fick ligga där och vänta från kl. 16-19. Somnade till lite, vaknade till av att någon kom in och började kräkas på britsen bredvid. Usch, jag hatar akutmottagningar. Tur att jag hade med mig mina hörlurar till mobilen för jag har sån musikmobil. Så det blev Metallica och Michael Jackson (SORG!) och lite melodifestivallåtar. Till slut fick jag komma in, och allt ser väldigt normalt ut, förutom att jag blöder väldigt mycket, men det kommer att sluta snart. Och gravidtestet var fortfarande positivt efter skrapningen vid midsommar, vilket var ovanligt. Två läkare kollade, och kollade, och kollade. Jo, en cysta också, men det är normalt - de kommer och går tydligen. Så om jag inte slutar blöda så hemskt, ska jag tillbaks imorgon, annars om en vecka för kontroll. De drog slutsatsen att något hade suttit kvar sen skrapningen och att det hade åkt ut med allt blod.

Så snopet, att inte kunna åka och jobba dag 2 på ett nytt jobb! För en massa blod! Inget ont, inget må dåligt - ok yrsel och matthet förstås, men det beror ju bara på blodet. Så pinsamt alltså. Skit också. Så nu får det sluta blöda minsann för det är ett himlans städande så fort jag går på toaletten. *irriterad*

Jo, och första dagen på jobbet igår då? Jo, helt okej. Det blir säkert bra. Trevliga elever... jättegulliga, skämtsamma och glada - efter en stund. Först var de knäpp tysta. Men jag spexade på där som en annan clown och lyckades få fart på dem. Det kändes bra. Jag är nöjd med min första dag.

Kommentarer

  1. lones5 augusti 2009 kl. 09:54

    Oj då, men ändå är du vid gott mod. Jag känner inte riktigt igen dig, men det är bra att du är så positiv - och bra med svärföräldrar i närhten som kan ställa upp - nu får vi hoppas att allt har kommit ut "därnede". Kram Lone

    SvaraRadera
  2. Cecilia,7 augusti 2009 kl. 23:16

    Ja, tack... jag tror allt har kommit ut. Nu har jag bara som slutet på en mens ungefär. Och JA! det är underbar med svärföräldrar som ställer upp i vått och torrt så det är klart man blir vid gott mod då, när man har så fint stöd och uppbackning. Har man dessutom den mest fantastiska lille son som finns på denna jord, så är allt annat oviktigt på något sätt. Visst är det jobbigt för stunden, men så härligt att ha sin lille son att komma hem till och krypa ner och somna hos. Kram kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vad har hänt sen sist...

Det är många som frågat efter nya blogginlägg och det gläder mig att så många gillar att läsa det jag skriver. Det tackar jag för! Orsaken till att jag inte skrivit är ju förstås att livet varit fyllt av annat nu en tid. Det börjar lugna ner sig lite nu och jag försöker hitta någon form av vardagsrytm att klamra mig fast vid. Dock har det varit en jobbig månad. Jag trodde aldrig att det skulle vara så känslomässigt krävande att skola in sin lille son på dagis. För sonen har det inte varit några större problem, visst lite ledsen när jag ska lämna honom men det har gått över ganska fort och sen har han haft riktigt roligt vad jag förstår. Jag har fullt förtroende för sonens fröken. En härlig dam med lite skinn på näsan och hela hennes uttryck berättar hur rak och tydlig hon kommer att vara med allt som kan tänkas uppstå under dagisvistelse. Nej, problemen är det jag som har, ingen annan. Jag blir mår dåligt av att vara tvungen att passa tider helt enkelt. Det är en svårighet som hänger k...
Läs mer

Vana tankar om föräldraskap och respektfullhet

Mina vana tankar handlar numera om föräldraskapet till ett känsligt barn. Ett högkänsligt barn, som har blivit felaktigt bemött av skolan många gånger. Men det handlar också om föräldraskapet till ett barn med resurser. Ett barn som har lätt för att lära och lätt för att knyta sociala kontakter till både vuxna och barn. Ja, de vana tankarna varierar ju eftersom dagarna fortskrider och perioder förändras. De vana tankarna kan vara väldigt oroliga tankar och de kan vara fyllda med stor frustration. Sedan jag skrev för flera, flera år sedan har saker i mitt liv förändrats dramatiskt. Dock är det något som är bestående och som alltid kommer vara bestående. Att mitt föräldraskap tar störst plats i mitt liv. Men det innebär ju inte att jag inte tar hand om mig själv. Det har varit lätt att glömma bort att göra det, men jag måste det. Faktiskt för mitt barn. För då tvingas han klara sig lite mer på egen hand och växa. Och det är en viktig del i ett föräldraskap. Att låta barnet växa. ...
Läs mer

Säg JA!

Nej, nej, nej, nej, nej! Hur blir vardagen när den bara består av nej? Enkelt. Fylld av protester och frustration för vår lille älskling. Bara 17 månader och livet består bara av nej. Jag vill inte att han ska behöva ha det så. Han kommer att möta tillräckligt många nej genom livet ändå. Som pedagog har jag aldrig problem med att få eleverna att göra som de ska och bör. Med nästan inga nej. Samma med sonen. Genom att undvika nej och istället visa vad som är ja, blir det inga protester och ingen frustration. Jag har jobbat med långa, muskulösa, obstinata tonårskillar. Oj, vad de testade mig. Men utan att säga nej vann jag respekt även av dem. Jag har jobbat med svagbegåvade och funktionshindrade ungdomar. Oj, vad de testade mig. Mer än de obstinata tonårskillarna. Mycket mera. Det tog längre tid, men jag vann respekt även av dem. Utan att säga nej. Jag har jobbat med ungdomar som flytt hit från krigshärjade länder. Ungdomar fyllda av sorg och trauma. Dessa ungdomar var vana vid hård sko...
Läs mer