Nytt jobb, för sonens skull!
Jaha nu sitter jag här och har fjärilar i magen. Imorgon nytt jobb igen och jag vet fortfarande inte vilken tid exakt jag ska vara där, så jag hoppas de ringer imorgon förmiddag. Jag ska undervisa i Svenska För Invandrare (vuxna) fyra kvällar i veckan på LERNIA. Deltagarna är akademiker så det ska gå fort att lära sig svenska. Det känns lite nervöst, fast å andra sidan, jag hade en grupp akademiker på Medborgarskolan 2001 och de var helt okej. Samtidigt har jag tyckt så mycket om att jobba med ungdomar. De är så härliga på många sätt. Men det blir en bra erfarenhet detta också. Och skönt att jobba kvällar.
Det är faktiskt det bästa med jobbet. Att det är på kvällstid. För sonens skull. Han är bara snart 18 månader och jag vägrar att tvinga upp honom tidigt på morgnarna. Man är bara barn en gång i livet och då ska man inte behöva gå upp till någon väckarklocka. Det får han göra tillräckligt sen när han börjar skolan. Dessutom vägrar jag att utsätta honom för stress. OM det skulle vara så att en situation blir för stressig någon gång, då har jag lovat mig själv och sonen att då säger vi STOPP, backar och tar det lugnt. Det kan då innebära att vi faktiskt struntar i det vi är på väg till. INGET är så viktigt att det är värt att stressa till på ett barns bekostnad! Jag har hållit detta löfte och kommer att göra det för all tid.
Om jag ser någon som gör något för snabbt så sonen inte hänger med i svängarna och blir det minsta förbryllad, då säger jag STOPP! Det måste jag göra. Det är min uppgift som mamma. Om jag skulle gå emot min moderinstinkt där, då skulle jag också svika sonen. Tyvärr tänker inte alla mammor eller pappor på, att allt faktiskt går ut på att läsa av barnens kommunikations- och reaktionsmönster. Är man bara uppmärksam på det, då blir det så lätt att tillfredsställa barnets alla tänkbara behov, och livet med barn blir åter så väldigt enkelt, underbart, lyckligt och HÄRLIGT!
Så hur blir sonens vardag nu då, när han ska börja på dagis?
Jo, han sover tills han vaknar av sig själv. Vanligtvis till 07.30 eller 08.30 - något sånt. Vi går upp, tar det lugnt och han får se lite på favoritprogrammet " Små Einsteins" så han vaknar till. Han får sin frukost och vi gör oss klara för skogspromenad med hunden. Vid 9-tiden går vi en rejäl runda i skogen och sen leker vi lite i trädgården. Han hjälper mig med lite trädgårdsarbete. Det tycker han är jättespännande. Sen får han lite frukt eller nåt mellanmål, beroende på hur mycket han ville ha till frukost och sen är tanken att vi åker till dagis och är där till klockan 11.00. Där äter han lunch och vilar middag. Sen hämtar maken honom där vid kl. 17.30 och de åker hem och äter middag som jag har förberett. Sen leker de, och sonen badar. Vid kl. 20.00 somnar han.
För min del blir dagen sådan att efter jag lämnat sonen vid kl. 11.00 så åker jag hem och lagar mat, ordentlig lunch för mig men samtidigt gör jag så det räcker till både sonen och maken på kvällen. Då har de middagen klar. Perfekt ju! Sen ska jag plugga på eftermiddagen och vid 16.00 ungefär, då måste jag åka till jobbet på LERNIA. Jag rastar hunden en extra gång innan jag sticker, så sonen och maken slipper ut i mörkret på kvällen.
Jag hoppas det kommer att fungera bra, och gör det inte det, då säger jag förstås upp mig. Har bara en månads uppsägningstid så det är ju inte så farligt.
Jag tar ett kort tidsintervall i taget. Kärlek och hälsa går före allt. Har man inte kärlek och hälsa, då blir livet så svårt. Därför ska man vårda det när man har det. För vi vet bara vad vi har just nu, vi vet inget om imorgon.
Det är faktiskt det bästa med jobbet. Att det är på kvällstid. För sonens skull. Han är bara snart 18 månader och jag vägrar att tvinga upp honom tidigt på morgnarna. Man är bara barn en gång i livet och då ska man inte behöva gå upp till någon väckarklocka. Det får han göra tillräckligt sen när han börjar skolan. Dessutom vägrar jag att utsätta honom för stress. OM det skulle vara så att en situation blir för stressig någon gång, då har jag lovat mig själv och sonen att då säger vi STOPP, backar och tar det lugnt. Det kan då innebära att vi faktiskt struntar i det vi är på väg till. INGET är så viktigt att det är värt att stressa till på ett barns bekostnad! Jag har hållit detta löfte och kommer att göra det för all tid.
Om jag ser någon som gör något för snabbt så sonen inte hänger med i svängarna och blir det minsta förbryllad, då säger jag STOPP! Det måste jag göra. Det är min uppgift som mamma. Om jag skulle gå emot min moderinstinkt där, då skulle jag också svika sonen. Tyvärr tänker inte alla mammor eller pappor på, att allt faktiskt går ut på att läsa av barnens kommunikations- och reaktionsmönster. Är man bara uppmärksam på det, då blir det så lätt att tillfredsställa barnets alla tänkbara behov, och livet med barn blir åter så väldigt enkelt, underbart, lyckligt och HÄRLIGT!
Så hur blir sonens vardag nu då, när han ska börja på dagis?
Jo, han sover tills han vaknar av sig själv. Vanligtvis till 07.30 eller 08.30 - något sånt. Vi går upp, tar det lugnt och han får se lite på favoritprogrammet " Små Einsteins" så han vaknar till. Han får sin frukost och vi gör oss klara för skogspromenad med hunden. Vid 9-tiden går vi en rejäl runda i skogen och sen leker vi lite i trädgården. Han hjälper mig med lite trädgårdsarbete. Det tycker han är jättespännande. Sen får han lite frukt eller nåt mellanmål, beroende på hur mycket han ville ha till frukost och sen är tanken att vi åker till dagis och är där till klockan 11.00. Där äter han lunch och vilar middag. Sen hämtar maken honom där vid kl. 17.30 och de åker hem och äter middag som jag har förberett. Sen leker de, och sonen badar. Vid kl. 20.00 somnar han.
För min del blir dagen sådan att efter jag lämnat sonen vid kl. 11.00 så åker jag hem och lagar mat, ordentlig lunch för mig men samtidigt gör jag så det räcker till både sonen och maken på kvällen. Då har de middagen klar. Perfekt ju! Sen ska jag plugga på eftermiddagen och vid 16.00 ungefär, då måste jag åka till jobbet på LERNIA. Jag rastar hunden en extra gång innan jag sticker, så sonen och maken slipper ut i mörkret på kvällen.
Jag hoppas det kommer att fungera bra, och gör det inte det, då säger jag förstås upp mig. Har bara en månads uppsägningstid så det är ju inte så farligt.
Jag tar ett kort tidsintervall i taget. Kärlek och hälsa går före allt. Har man inte kärlek och hälsa, då blir livet så svårt. Därför ska man vårda det när man har det. För vi vet bara vad vi har just nu, vi vet inget om imorgon.
Hej Cissi. Det låter klokt det du skriver - och jag hoppas av hela mitt hjärta att du lyckas leva efter det konceptet du skriver om. Många mammor (föräldrar) skulle säkert ville ha det så. En tillvaro utan stress och måsten, det vore ju perfekt, men du har rätt inställning och du har själv varit med om mycket och det är du nu som väljer hur du vill ha det. Ska bli spännande att höra hur det går för "sonen" på dagis. Det var väl bra att du börjar jobba kväll, sen får du ju se hur allt fungerer för dig och familjen. Ha det bra - hej då. Kramar från Lone
SvaraRaderaTack Lone! Vad fint du skriver till mig. Ja, jag tror många skulle vilja leva så. Dessutom tror jag att man klarar att leva snålare än man tror att man kan också.
SvaraRaderaFör vem är lyckligast? Den som upplever nuet med de nära och kära eller den som bara springer fram i livet och ska vidare och vidare, göra karriär, tjäna pengar.
Det jag tycker är lite sorgligt, det är att jag tror att de allra flesta skulle välja ett liv utan stress och måsten, men de flesta har så mycket måsten i livet så de inte ens kommer på tanken att man behöver stanna upp och tänka efter: Vad det så här jag ville att livet skulle bli?
Man stannar ju inte upp sådär, om man inte blir allvarligt sjuk, som jag blev. Nu mår jag bra, och stannar alltid upp sådär och tänker efter: Vad är verkligt viktigt just nu, i denna stund?
Men du har ju också stannat upp och tänkt efter, och vågat sånt som många inte ens vågar drömma om! Du är så modig och tuff! Hoppas du och maken har haft det mysigt med dottern och barnbarnet nu nere i Skåne. Jag menar du är ju klockren! Du valde ju detta livet nu i Skåne för din kärlek till din dotter och ditt barnbarn, och för din hälsa.
Du har tänker ju så som jag skriver...
Puss och kram!
/Cicci