Alla dömer alla
Idag pratade jag med en väninna om att döma människor. Så fort man ser en person man aldrig sett förut så dömer man honom/henne. Går det att låta bli att döma någon vid ett första möte? Ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag på att ingen klarar att låta bli. Faktiskt.
Samtidigt blir jag arg på mig själv. Men egentligen hur lätt är det? Säg att man befinner sig i en ny grupp av människor. De flesta ler och nickar glatt när man kommer in i rummet. Men så sitter där nån sur jävel och blänger snett på MIG! Va fan, jag har väl inte gjort den jäveln nåt genom att bara finnas! Är det ett brott att se glad ut liksom? Är det ett brott att vilja ha en trevlig dag liksom? Äh, surjävlar kan ju dra åt helvete! Ja, så går det några veckor eller några månader... så visar det sig att den suraste idiotfan är den djupaste, mest insiktsfulla och klokaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv.
Vem känner sig som en sur jävel nu då?
Rent hypotetiskt, men faktiskt... liknande har hänt mig. Flera gånger. Pinsamt.
Man dömer också människor enbart efter utseendet när man träffar dem första gången. Det kan också bli pinsamt. Det ÄR pinsamt. Men ofrånkomligt. Annars hade man inte haft arbetskläder som visar tillhörighet och uppgift. Man hade inte haft klädkoder vid olika tillfällen.
När jag var yngre tyckte jag att sånt inte hade någon betydelse alls och att de som brydde sig om sånt var snobbiga idioter. Fast nu vet jag bättre. Till exempel så skämdes jag för vår mäklare som dök upp i super-urringat och kortkortikortkort kjol när vi skulle skriva köpekontrakt på lägenheten vi sålde. Det såg verkligen oprofessionellt ut.
Just vid representativa tillfällen är det oerhört viktigt med klädsel och utseende. Faktiskt. Man kan önska att det inte vore så, men så funkar det och det går inte att ändra på andra människors uppfattningar hur gärna man än vill. Så ibland tjänar man själv på att anpassa stil och klädsel efter situationen man befinner sig i.
Men det som är det fina i kråksången, det är att alla människor kan hitta sin stil i varje situation. Det är jag övertygad om. Hemma går jag helst i slitna, riktigt mjuka och gärna sportiga kläder. En gosig fleecetröja till exempel. När jag undervisar, då vill jag klä mig moget och elegant. Inte för att visa mig auktoritär, nej jag är redan en auktoritet i min yrkesroll och den har jag redan med mig. Jag vill helt enkelt representera skolan eller utbildningsföretaget jag arbetar för på ett sätt som mina elever och kursdeltagare upplever respektfullt från min sida. Det ger ett direkt förtroende från första sekund. Sen kan jag vara mig själv så mycket jag vill inom yrkesrollens ramar.
Så dömd. Det blir man. Det blir alla. Alltid.
TACK för tidlöst mode! Tack för make-up! Tack för parfym och smycken! Tack till duktiga frisörer! Tack för att alla, lång som kort, tjock som smal, kroknäsade (jag - och jag löser kroknäsproblemet med små halvcharmiga skämt genom att överdriva min egen personlighet) som raknäsade, kutryggiga (jag - och jag löser kutryggproblemet med klackade skor. Då minskar värken i ryggen betydligt också) som rakryggade till att finna sin egen personliga stil till att bli "rätt" dömd i varierande situationer. Det kan ta tid att lära sig. Men det roligaste av allt detta, det är just att testa sig fram, och jag lovar... responsen är tydlig. Den kan man inte missa!
Samtidigt blir jag arg på mig själv. Men egentligen hur lätt är det? Säg att man befinner sig i en ny grupp av människor. De flesta ler och nickar glatt när man kommer in i rummet. Men så sitter där nån sur jävel och blänger snett på MIG! Va fan, jag har väl inte gjort den jäveln nåt genom att bara finnas! Är det ett brott att se glad ut liksom? Är det ett brott att vilja ha en trevlig dag liksom? Äh, surjävlar kan ju dra åt helvete! Ja, så går det några veckor eller några månader... så visar det sig att den suraste idiotfan är den djupaste, mest insiktsfulla och klokaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv.
Vem känner sig som en sur jävel nu då?
Rent hypotetiskt, men faktiskt... liknande har hänt mig. Flera gånger. Pinsamt.
Man dömer också människor enbart efter utseendet när man träffar dem första gången. Det kan också bli pinsamt. Det ÄR pinsamt. Men ofrånkomligt. Annars hade man inte haft arbetskläder som visar tillhörighet och uppgift. Man hade inte haft klädkoder vid olika tillfällen.
När jag var yngre tyckte jag att sånt inte hade någon betydelse alls och att de som brydde sig om sånt var snobbiga idioter. Fast nu vet jag bättre. Till exempel så skämdes jag för vår mäklare som dök upp i super-urringat och kortkortikortkort kjol när vi skulle skriva köpekontrakt på lägenheten vi sålde. Det såg verkligen oprofessionellt ut.
Just vid representativa tillfällen är det oerhört viktigt med klädsel och utseende. Faktiskt. Man kan önska att det inte vore så, men så funkar det och det går inte att ändra på andra människors uppfattningar hur gärna man än vill. Så ibland tjänar man själv på att anpassa stil och klädsel efter situationen man befinner sig i.
Men det som är det fina i kråksången, det är att alla människor kan hitta sin stil i varje situation. Det är jag övertygad om. Hemma går jag helst i slitna, riktigt mjuka och gärna sportiga kläder. En gosig fleecetröja till exempel. När jag undervisar, då vill jag klä mig moget och elegant. Inte för att visa mig auktoritär, nej jag är redan en auktoritet i min yrkesroll och den har jag redan med mig. Jag vill helt enkelt representera skolan eller utbildningsföretaget jag arbetar för på ett sätt som mina elever och kursdeltagare upplever respektfullt från min sida. Det ger ett direkt förtroende från första sekund. Sen kan jag vara mig själv så mycket jag vill inom yrkesrollens ramar.
Så dömd. Det blir man. Det blir alla. Alltid.
TACK för tidlöst mode! Tack för make-up! Tack för parfym och smycken! Tack till duktiga frisörer! Tack för att alla, lång som kort, tjock som smal, kroknäsade (jag - och jag löser kroknäsproblemet med små halvcharmiga skämt genom att överdriva min egen personlighet) som raknäsade, kutryggiga (jag - och jag löser kutryggproblemet med klackade skor. Då minskar värken i ryggen betydligt också) som rakryggade till att finna sin egen personliga stil till att bli "rätt" dömd i varierande situationer. Det kan ta tid att lära sig. Men det roligaste av allt detta, det är just att testa sig fram, och jag lovar... responsen är tydlig. Den kan man inte missa!
Kommentarer
Skicka en kommentar