Jag, ett mensmonster
Jaaa va kul! Svärfar kunde lägga in en kommentar! Då kan nog flera det också! JIPPIE!!!!
Igår slängde jag ut man, hund och son på en långpromenad så jag fick någon ensam egen timme i huset. Hundhåren hade legat som stora sjok i hörnen hur länge som helst och är det nåt som gör mig GALEN så är det sånt. Har inga problem att sopa eller dammsuga av, men när man aldrig får vara ifred så går det inte att få det gjort. Dels för att det alltid ligger miljarder av leksaker i vägen och dels för att jag ständigt blir avbruten av någon i familjen. GAAAHH!
Det kändes åtminstone bättre när det var gjort, dessutom hade jag lyckats få undan ALLT på diskbänken kvällen innan så därför kändes det riktigt bra när allt var klart. Trots att jag hade grav PMS. Stackars maken.
Idag kom mensen ordentligt och maken skulle iväg och träna skydd med hunden. Av någon märklig anledning är han alltid klar minst 30 minuter före han måste ge sig iväg. Alltså, hur lyckas man med det? Har aldrig hänt mig, för då kommer jag på miljarder med saker jag måste göra. Då begår maken det vanliga misstaget han alltid gör när han är klar i förtid. Han ställer sig och GLOR på mig! INTE lämpligt på en kvinna som just fått mens! Jag ballade ur, och frågade varför han ser så sur ut, för det gör han när han glor sådär... Maken fattade ingenting och menade att han bara står och tänker. Jag uppfattade en massa suck och stön och stånk och irritation hos honom, men det existerade bara i mitt huvud sa han sen på eftermiddagen när han kommit hem och vi pratade om det i efterhand. Han hade inte hört sig själv sucka och irritera utan det var bara jag som tolkat in det.
Ja, okej, jag vet... han har rätt... mitt menshuvud tolkar in mycket när jag är i den tiden. Sen har jag haft mycket ångest och oro i kroppen de senaste dagarna. Mycket värk och smärta också. Jag är kroniskt spänd. Vet inte varför men jag gissar att det beror på att jag ska börja jobba och plugga, och få vardagen att gå ihop med sonen också. Jag vill ha tid för sonen, inte för jobb och plugg. Jag vill LEVA. Sonen är bara liten en gång i livet. Jag vill uppleva det. Det är jag som har rätt att göra det. Inte dagis. Skulle så gärna vara hemmafru och bullmamma tills han börjar i skolan. Hoppas jag kan vara hemma så mycket som möjligt åtminstone.
Kanske ångesten beror på att jag måste lämna min älskling. Skulle mått mycket bättre av att han vore hemma med sin mormor som jag var. Det var jättehärligt. Fast jag vet ju att dagis blir perfekt för honom. Han är så framåt så han får nog himla kul där. Tills han är så framfusig att han åker på en smäll. Nåväl, han får väl lära sig ett och annat på dagis också.
Nä, nu får jag nog börja acceptera att jag HAR ångest, för det är det jag inte gör faktiskt. Jag HAR ångest och det är OK att ha det. Det har alla som ska börja jobba och lämna barn på dagis. Acceptans är mindfulness, och när man uppnår acceptansen då släpper spänningarna. Så NU är det dags, för acceptans över att jag faktiskt mår skitdåligt över att behöva lämna bort min älskade lille son. Usch, det känns för djävligt. Men nu ska jag se fram emot inskolningen. Det blir bra att få vara delaktig i den. Då vet jag vad det innebär sen. Jag har inte ens besökt dagis än, men när jag får vara delaktig i inskolningen, då kan jag slappna av sen. Det vet jag att jag kommer att kunna. Så allt blir bra. Jag vet ju det.
Nu har maken kommit hem med en ny leksak också, till sig själv alltså... en ny dataskärm. Så nu blir han på bättre humör, och jag blir på bättre humör av det och av att mensen kommer igång lite mer på allvar. Imorgon ska jag umgås med en mamma med son också... det blir bra. Att komma hemifrån lite. Så saknar jag maken och vi får det extra mysigt på kvällen sen när vi ses....
Det blir BRA!
Igår slängde jag ut man, hund och son på en långpromenad så jag fick någon ensam egen timme i huset. Hundhåren hade legat som stora sjok i hörnen hur länge som helst och är det nåt som gör mig GALEN så är det sånt. Har inga problem att sopa eller dammsuga av, men när man aldrig får vara ifred så går det inte att få det gjort. Dels för att det alltid ligger miljarder av leksaker i vägen och dels för att jag ständigt blir avbruten av någon i familjen. GAAAHH!
Det kändes åtminstone bättre när det var gjort, dessutom hade jag lyckats få undan ALLT på diskbänken kvällen innan så därför kändes det riktigt bra när allt var klart. Trots att jag hade grav PMS. Stackars maken.
Idag kom mensen ordentligt och maken skulle iväg och träna skydd med hunden. Av någon märklig anledning är han alltid klar minst 30 minuter före han måste ge sig iväg. Alltså, hur lyckas man med det? Har aldrig hänt mig, för då kommer jag på miljarder med saker jag måste göra. Då begår maken det vanliga misstaget han alltid gör när han är klar i förtid. Han ställer sig och GLOR på mig! INTE lämpligt på en kvinna som just fått mens! Jag ballade ur, och frågade varför han ser så sur ut, för det gör han när han glor sådär... Maken fattade ingenting och menade att han bara står och tänker. Jag uppfattade en massa suck och stön och stånk och irritation hos honom, men det existerade bara i mitt huvud sa han sen på eftermiddagen när han kommit hem och vi pratade om det i efterhand. Han hade inte hört sig själv sucka och irritera utan det var bara jag som tolkat in det.
Ja, okej, jag vet... han har rätt... mitt menshuvud tolkar in mycket när jag är i den tiden. Sen har jag haft mycket ångest och oro i kroppen de senaste dagarna. Mycket värk och smärta också. Jag är kroniskt spänd. Vet inte varför men jag gissar att det beror på att jag ska börja jobba och plugga, och få vardagen att gå ihop med sonen också. Jag vill ha tid för sonen, inte för jobb och plugg. Jag vill LEVA. Sonen är bara liten en gång i livet. Jag vill uppleva det. Det är jag som har rätt att göra det. Inte dagis. Skulle så gärna vara hemmafru och bullmamma tills han börjar i skolan. Hoppas jag kan vara hemma så mycket som möjligt åtminstone.
Kanske ångesten beror på att jag måste lämna min älskling. Skulle mått mycket bättre av att han vore hemma med sin mormor som jag var. Det var jättehärligt. Fast jag vet ju att dagis blir perfekt för honom. Han är så framåt så han får nog himla kul där. Tills han är så framfusig att han åker på en smäll. Nåväl, han får väl lära sig ett och annat på dagis också.
Nä, nu får jag nog börja acceptera att jag HAR ångest, för det är det jag inte gör faktiskt. Jag HAR ångest och det är OK att ha det. Det har alla som ska börja jobba och lämna barn på dagis. Acceptans är mindfulness, och när man uppnår acceptansen då släpper spänningarna. Så NU är det dags, för acceptans över att jag faktiskt mår skitdåligt över att behöva lämna bort min älskade lille son. Usch, det känns för djävligt. Men nu ska jag se fram emot inskolningen. Det blir bra att få vara delaktig i den. Då vet jag vad det innebär sen. Jag har inte ens besökt dagis än, men när jag får vara delaktig i inskolningen, då kan jag slappna av sen. Det vet jag att jag kommer att kunna. Så allt blir bra. Jag vet ju det.
Nu har maken kommit hem med en ny leksak också, till sig själv alltså... en ny dataskärm. Så nu blir han på bättre humör, och jag blir på bättre humör av det och av att mensen kommer igång lite mer på allvar. Imorgon ska jag umgås med en mamma med son också... det blir bra. Att komma hemifrån lite. Så saknar jag maken och vi får det extra mysigt på kvällen sen när vi ses....
Det blir BRA!
Kommentarer
Skicka en kommentar