Tryggt barn, alltid bra?
Jo, för barnets självkänsla och utvecklande av självförtroende är det absolut det bästa. Men rent säkerhetsmässigt kan det vara ett problem för föräldrar att hänga med i svängarna. Efter en insikt i förra veckan när sonen ständigt var på väg ut på parkeringsplatsen så fort jag vände ryggen till en millisekund, behövs det planering för att minimera olycksrisken så mycket det är möjligt. Med andra ord gäller det att förhålla sig till platser där inte ren livsfara kan uppstå.
Sonen och jag skulle äta lunch idag med en annan mamma som har en yngre son på 10 månader. Min son är 17 månader och springer FORT och ÖVERALLT. Vi gick ner till kanalen eftersom där är så fint och trevligt att sitta, men då han säkert skulle springa hit och dit med risk för att snubbla och falla i kanalen valde vi istället att åka till Drottningholm och äta lunch där. Där ligger kafét varken för nära trafiken eller för nära vattnet så det var ett bra och trevligt val ur både säkerhets- och trivsamhetsaspekt.
Sonen släpptes lös efter han intagit sin lunch och ger sig utan att tveka iväg 10- nej, 20- nej, 30- ja, jag vet inte exakt för jag mätte inte med måttband, men jag skulle gissa mellan 30-40 meter iväg på en stor gräsplätt. Jag hade naturligtvis ögonen på honom hela tiden. Han kommer fram till en gångväg och börjar traska vidare längs den i godan ro. Inte en tanke på var mamma är. Jag tänker att det är viktigt att han får utlopp för sin frihet och min förhoppning är att han därigenom ska minska sitt behov att ständigt söka sig (i mitt tycke) allt för långt ifrån mig. Men trots denna pedagogiska plan tänker jag att det är dags att närma mig honom i vart fall och i samma stund ramlar han på den asfalterade gångvägen. Han tittar då naturligt efter mig, och blir ledsen och skriker eftersom han inte ser mig. Jag tänker att va bra, då vill han komma till mig för att få tröst, och jag ropar och viftar med händerna att HÄR är mamma! Jag sätter mig på huk och hoppas att han ska springa in i min famn för att söka tröst, men när han sett att jag finns där upphör gråten omedelbart och han ler stort och glatt. I nästa sekund fortsätter han sin vallfärd från sin mamma, fullständigt nöjd och trygg bara av att ha sett mig på avstånd.
Ja, det är ett gott betyg. Mitt barn är tryggt och självsäkert, men för hans säkerhet går jag fram till honom, tar hans hand och vi går tillbaka till kafét. När vi är framme ger han sig genast ut på nya äventyr men på andra håll och det känns bra. Tanken slog mig att folk runtomkring kunde tycka att jag var en ansvarslös mamma som låtit honom springa så långt ifrån mig. Men å andra sidan, varför ska jag bry mig om det. Det handlar ju om min syn på föräldraskap. Ingen kommer någonsin att ha exakt likadan syn på det som jag, inte ens sonens pappa och så kommer det alltid att vara.
Men det som var bra, det var att han inte längre hade behovet kvar av att behöva dra iväg så långt. Nu hade han gjort det, utforskat hur det såg ut där och var nöjd med detta. Nästa äventyr ledde in i kafét bland alla människor, åter utan en tanke på mamma.
Så vad har jag lärt mig idag? Jo, att för en bra tid framöver se till att vi uppehåller oss på platser långt ifrån trafik, farliga vatten och stora folksamlingar.
Sonen och jag skulle äta lunch idag med en annan mamma som har en yngre son på 10 månader. Min son är 17 månader och springer FORT och ÖVERALLT. Vi gick ner till kanalen eftersom där är så fint och trevligt att sitta, men då han säkert skulle springa hit och dit med risk för att snubbla och falla i kanalen valde vi istället att åka till Drottningholm och äta lunch där. Där ligger kafét varken för nära trafiken eller för nära vattnet så det var ett bra och trevligt val ur både säkerhets- och trivsamhetsaspekt.
Sonen släpptes lös efter han intagit sin lunch och ger sig utan att tveka iväg 10- nej, 20- nej, 30- ja, jag vet inte exakt för jag mätte inte med måttband, men jag skulle gissa mellan 30-40 meter iväg på en stor gräsplätt. Jag hade naturligtvis ögonen på honom hela tiden. Han kommer fram till en gångväg och börjar traska vidare längs den i godan ro. Inte en tanke på var mamma är. Jag tänker att det är viktigt att han får utlopp för sin frihet och min förhoppning är att han därigenom ska minska sitt behov att ständigt söka sig (i mitt tycke) allt för långt ifrån mig. Men trots denna pedagogiska plan tänker jag att det är dags att närma mig honom i vart fall och i samma stund ramlar han på den asfalterade gångvägen. Han tittar då naturligt efter mig, och blir ledsen och skriker eftersom han inte ser mig. Jag tänker att va bra, då vill han komma till mig för att få tröst, och jag ropar och viftar med händerna att HÄR är mamma! Jag sätter mig på huk och hoppas att han ska springa in i min famn för att söka tröst, men när han sett att jag finns där upphör gråten omedelbart och han ler stort och glatt. I nästa sekund fortsätter han sin vallfärd från sin mamma, fullständigt nöjd och trygg bara av att ha sett mig på avstånd.
Ja, det är ett gott betyg. Mitt barn är tryggt och självsäkert, men för hans säkerhet går jag fram till honom, tar hans hand och vi går tillbaka till kafét. När vi är framme ger han sig genast ut på nya äventyr men på andra håll och det känns bra. Tanken slog mig att folk runtomkring kunde tycka att jag var en ansvarslös mamma som låtit honom springa så långt ifrån mig. Men å andra sidan, varför ska jag bry mig om det. Det handlar ju om min syn på föräldraskap. Ingen kommer någonsin att ha exakt likadan syn på det som jag, inte ens sonens pappa och så kommer det alltid att vara.
Men det som var bra, det var att han inte längre hade behovet kvar av att behöva dra iväg så långt. Nu hade han gjort det, utforskat hur det såg ut där och var nöjd med detta. Nästa äventyr ledde in i kafét bland alla människor, åter utan en tanke på mamma.
Så vad har jag lärt mig idag? Jo, att för en bra tid framöver se till att vi uppehåller oss på platser långt ifrån trafik, farliga vatten och stora folksamlingar.
Kommentarer
Skicka en kommentar